Jag vet inte vart jag ska ta vägen

Jag har blivit jätte förvirrad under en tid nu, jag har loggat in här och skrivit inlägg men tar bort dem samma sekund som jag kommit på iden, jag vet att jag inte kan hålla en jämn uppdatering, speciellt inte nu under praktiken under 5 veckors tid. 
Jag vet att jag har sagt det tidigare men nu är datumet satt, i början av Augusti 2015 är ridningen över för min del, har inte haft någon motivation på över ett år och sen när det väll har funnit en liten gnista hopp så tas det ifrån mig lika snabbt, jag är trött på det nu! Den enda som kan stå ut med mig i hästarnas ögon är nog bara Sally, hon kommer fram och vill bli pysslad med och vill mysa med mig, resten kan ju komma fram men det känns aldrig äkta. Nu i måndags fick jag se något som göra mig oroligt rädd, Sally har blivit surare och surare, eller osäkrare skulle jag se det med andra men med mig är det ingenting, med mig är hon en ängel, om det går åt samma håll eller blir värre vet jag inte vad som kommer hända, vill inte att hon ska försvinna, hon har varit på ridskolan i 8 år och hon har varit sur lite till och från men inte så som i måndags.
Ridskolan tar hand om hästarna bra och låter dem gå lektioner så lite som det går, men ridskolehästar håller inte för alltid tyvärr. 
Nu under sista terminen ska jag göra allt för att rida henne så mycket som möjlig och få mer kontakt med henne från marken, ska även försöka tävla henne så mycket som möjligt men jag kommer leka runt med henne, inte lägga några krav. Hopptävlade henne i söndags i en 60 klass, hon var så jäkla glad och ville busa, hon hoppade mig ur sadeln ett x antal gånger med drog aldrig ett öra bakåt utan hjälpte mig, just då var vi något mer, varje språng låg exakt där jag ville ha dem och hon hoppade hela banan utan några större svårigheter. Hon och jag hade roligt hela banan runt och jag var inte rädd, den känslan har jag inte känt på flera år.
För er som läser detta och rider tillsammans med mig i samma grupp eller bara är vänner till mig från stallet, försök inte att övertala mig att fortsätta, jag har gjort mitt val, göra denna termin till något att minnas, även igångsättnings lägret som blir det sista jag gör. Det är ingens fel över att jag lägger ner, finns det ingen motivation så orkar man inte kolla framåt.
Tack för ni orkade läsa detta rörliga inlägg, jag ville bara få ut tankarna <3
Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback