Livet är gåvan som alla får men den gåvan som inte alltid uppskattas.

Ett mörker har lagt sig över staden, jag kan bara se mörkret, det enda ljus som syns är lamporna som lyser på gatorna. Jag sitter i mitt rum, frusen och stel, jag känner att något övervakar mig men mina ögon kan inte uppfatta något, mina öron kan inte heller uppfatta ett enda ljud. Jag hör plötsligt ungdomar som springer utanför vårat hus som skriker för fulla munnar. Jag gick fram till fönstret och tittade ut, kommer jag någonsin våga gå ut igen efter allt som har hänt? Kommer jag någonsin våga träffa dem igen? Jag gick ut från mitt rum och ner i köket för att ta något att äta, mina mage kändes full men någonting inom mig övertalade mig att jag var hungrig. Kylskåpet var tomt, jag stängde det igen och kollade om det fanns något i skåpen, det enda som fanns var något gammalt bröd, det är väl lika bra att jag äter det sista brödet, jag ska ju endå dö snart. Jag gjorde i ordning mackan och gick sedan ut i vardags rummet, tände ljusen, hämtade ett foto album och satte mig ner i mina favorit fotölj och kollade i albumet. Tårrar började sakta falla, tänk att jag skulle dö snart, men någonstans hade endå livet get mig otroligt mycket, att få träffa mig olika människor, speciellt min man, tänk att jag snart kommer få komma till honom. Bilderna från vårat bröllop 1956 var något som jag aldrig skulle glömma, alla männsikor som fanns runt oss och alla dem människor som var så glada över att de just blev vi två som skulle leva med varandra tills döden skillde oss åt. Att vi just fick dem mest underbara barn man någonsin kunde få och sen få så underbara barnbarn och barnbarns barn, mitt liv har varit väldigt betydelse fullt trots allt. Jag tog det sista fotot i albumet, en bild på hela våran familj innan min man dog för 8 år sen. Jag höll fotot mot mitt hjärta och kände hur hjärta kämpde för att fortsätta slå. Klockan slog 3, då kom hemtjänsten för att se till att Ester hade det bra. När de kommer in och ropar att det är här får de inget svar, de går och letar efter henne så hittar de henne i vardagsrummet med fotoalbumet i knät och sitter med en leenade. Ester var blek och henne ögon var stängda, dem gick fram till henne och kollade pulsen men hon hade ingen puls, Ester dog som 98 åring.
 
En liten historia som är i hop kastad på 15 min, älskar att skriva och låta fanstasin flöda. Ni kan tycka att detta är jätte dåligt men jag utvecklas hela tiden inom mitt skrivanade :)
SeS!<3
Matilda
 
 
Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback