Mörkret.

En novell som jag skrev ihop på 10 min igår i skolan: 

Jag sprang genom korridoren, jag såg bara vita väggar runt mig och jag kunde inte fly, jag snubblade på min blå fötter och föll mot stengolvet men jag landade aldrig på golvet, utan jag föll igenom golvet och föll ändlöst nedåt. Jag grät och grät medan jag föll, jag kunde inte hejda min tanker längre! ’’Du är dålig, du är värdelös, varför finns du ens, du kan inte ens göra någon nytta, GÅ OCH DÖ!’’ Jag skrek till mörkret att låta mig va eller att döda mitt hjälplösa sinne, då såg jag något som glittrade längre ner, jag undrade vad det var och innan jag ens han regera kände jag inte min kropp längre.

Jag vaknade helt svettig, jag försökte minnas vad som hänt men mindes ingenting, jag gick in i badrummet och tvätta av mitt ansikte, när jag mötte min spegelbild såg jag något som jag trodde jag aldrig skulle behöva se, mitt hår fanns inte där, en kanyl fanns vid min högerarms mitt, jag såg sår vid mina armar och dem blå ringarna under mina ögon. Jag kände någon ta i mig och jag vände mig om i blixtens takt och såg en sköterska: - vad gör du här hjärtat, du skulle sovit för länge sen, hon sa det med en len röst som gjorde mig lugn och mina muskler slappnade av, hon tog mig till sängen där hon bäddade om mig och sa god natt. Jag vaknade senare av ett tryck över mitt bröst och jag trodde hjärtat skulle hoppa ur bröstet på mig, jag började andas fortare och försökte skrika men fick inte ut några ord, jag kastade mig ut ur sängen och började falla ändlöst igen, jag skrek men jag stannade mitt i farten, jag kände mark och jag landade mjuk, sen såg jag ljuset och jag hörde min mors röst, jag sprang mot ljuset i tårar av glädje, men när jag kom fram så sa hon att hon hatade mig och jag var den värsta dottern hon någonsin hade haft.

Jag vaknade upp, i tårar, jag visste det, det fanns ingen som älskade mig, ingen skulle acceptera mig. Jag glev upp ur sängen och gick till matsalen, mot mina andra vänner med samma problem som jag, dem röster som följde oss.